För ett tag sedan hörde jag någon säga att kärleken gör dig inte blind, den får dig att se världen.

Jag sitter på mitt golv och lyssnar på soul som får mig att vilja svänga på höfterna, ryckas med och dansa lite. I några dagar har jag inte känt annat än kärlek, en kärlek som öppnar världen för mig. Allt är i lite starkare färger, mer bubbligt, leende och vackert. Den första skoldagen. Busschauffören som väntar på den gamla herren som springer längst spårvagnsspåret. Den perfekta portföljen på Emmaus. Höstens intåg. 

Emma och Hanna är tillbaka i staden. Det är nog en stor anledning till min färgrika värld. När vi vandrar längst göteborg gator, dricker kaffe, handlar klänning(ar), hoppar in på hagabion för tortellini som får smaklökarna att slå piruetter och bara ler mot varandra. Då känns det som om det är hela världen som ler mot mig. Strindberg skrev i Doktor Glas om den speciella auran som omger förälskade kvinnor. Den Auran har omgett oss de senaste dagarna.

Imorgon när jag vaknar kommer min redan utvalda outfit hänga på och vänta på mig, redo att leda mig genom min första skoldag. Hoppas jag hittar fler fina människor  som får mig att se världen ännu mer som den ska vara.

soul, motown etc.

Enligt alla parametrar måste min känslomässiga utveckling ligga på ungefär samma nivå som en femåring. Jag är naiv, blågd och tror det bästa om människor. Detta leder till ett slag i ansiktet varje gång jag möter den bistra hårda världen. Smärtan från slaget varar aldrig tillräckligt länge. Jag reser mig upp och fortsätter se världen genom blåa ögon.

Jag tycker det är fint. Det gör jag verkligen. Det finns redan för många cyniker omkring mig och världen behöver inte en till. Men Ibland önskar jag att jag kunde skaffa mig en hårdare yta. En skyddande stålballong.

Jag behöver inte ett hopp som ständigt släcks och tänds på nytt. Ett hopp som jag själv måste släcka genom att ge mig själv en redogörelse utav verkligheten. Trots ständiga, ständiga redoörelser så tänds hoppet hela tiden, gång på gång. Det är så fruktansvärt frustrerande. Ett förkylningsvirus jag aldrig blir av med.

Nu åker jag tll Paris. Iväg från min barnsliga hjärna. När jag kommer hem ska jag vara färdig med det här. Livet har för mycket att erbjuda. Det räcker nu.


Förresten finns The Nationals nya album på spotfy och Matt Berningers röst kombinerat med ett otroliga texter kryper in under min hud.  The National – High Violet

Att fika på ett solfyllt torg och vandra på en isfylld byfjord.



Det är vad man kan hitta på i Uddevalla.
och dricka te, massor utav te.  

Coconut Records – West Coast

 




The Temptations – My Girl

Egentligen är pojkvänner helt överflödiga när det finns paketlösningar som Marie. Jag får dans, romantiska alla hjärtans dag -middagar på Hagabion, biobesök samt mysiga skednätter. Allt i en härlig lyxförpackning och till priset av en. 

På lördag fyller jag år! Då ska vi äta kakor och "doing the mess around" värre är Ray Charles någonsin kan ha förutspått.

Igår var jag på Beatlesfest. Ett koncept som inte kan gå fel. Det gjorde det inte heller. Jag har alltid varit en förespråkare för klubbnätter framför hemmafester. Men såhär på ålderns höst har jag börjat förstå det underbara i god dricka i fint sällskap. Trevligt sällskap kan behövas, speciellt under kalla februarinätter. Extra fint är det när värden med ypperlig musiksmak.

Idag har jag varit hemma i Uddevalla. Ätit god mat och beskådat tantsnusk på Sagabion. Med lite Shirelles och Beach Boys i soundtracket så kan tantsnusk funka ganska fint.

Hittade en Arctic Monkeysskiva i röran på mitt rum. Jag kan inte förstå varför jag införskaffat den. Jag gillar ju inte Arctic. Den var fortfarande inplastad. Men ett rockigt omslag hade den.  

Nu ska jag leta lägenhet bland snuskgubbarna på blocket. Ni kan ju lyssna på lite Stones eller Donovan så länge. God kväll.

Ps. Mamma kom precis in och gav mig en ”The times they are a-changin”-LP. (Jag hade tagigt den av henne. Hon tog tillbaks den. Men nu fick jag den för att ”hon hade den redan på skiva”). Samtidigt pratade hon om hur mysig han var och hur töntigt Anna Järvinen sjöng på På Spåret. Ibland är jag min mors dotter så mycket att det är läskigt.

Idag fick jag ett brev med blommor och söta katter, det var från mamma som tyckte det skulle vara ypperligt fint med kakor, middag och bio på lördag. Världens bästa mamma!

Nästa höjdpunkt blev att Jasmine hade satt upp mig och Marie på gästlistan tills imorrn, dans är fint, och de med de extra slantarna ska jag unna mig lite findricka.

Sist men inte minst så hade Eva köpt en julklapp till sig själv på TVshop (!) Zuma träningsvideo. Man fick maracas på köptet och det gälde att skaka på höfterna och vifta på armarna som aldrig förr. Det har jag, Marie och Eva gjort hela morgonen.

Efter en genomläsning av mina få blogginlägg så märkte att detta har kommit att bli en "hur jag spenderar mitt ointressanta liv" -blogg, vilket jag absolut vill unvika. Jag lovar att bättra mig och skriva om mer världsliga ting, som t.ex. hur otroligt vacker Anna Karina är i Godards "Vivre sa vie". Njut ni av henne medans jag studerar och lär mig om Marx liv och teorier.

Det är så kallt ute att jag har tår som känslolösa stenar, svidande kinder och röda öron. Snön överallt gör att varje tripp utanför dörren blir en balansgång i jakt på grus och snöfria platser. Det blir en del innetid. Inte mig emot jag skulle kunna spendera hela vintrarna med svartvita filmer och spenatlasange.

Mina vänner håller dock inte med om detta utan tar med mig ut på små äventyr ibland. Över nyår var vi på äventyr i Paris. Där rotade vi igenom gamla kläder, kyrkor och kartböcker.

Igår var Katta här och drack vin. Vi tittade på pojkar, pratade ytliga ting och löste livets stora frågor. Hon bättrade på mitt självförtroende genom att säga att jag var visst var fin nog att få en brunhårig Beatlespojke med skjorta. Jag bestämde mig för att lägga ner alla deppfasoner och tro på henne. Nu nöjer jag mig inte förrän jag hittar en pojk med pottfrilla vars blick bara skär rakt in i mig.

För att avsluta detta kärleksfulla vinterinlägg vill jag ge er en bild som jag råkade springa på häromdagen. Jag får hjärtklappling. Vet inte vad jag ska ta vägen. Har. Aldrig. Blivit. så. Upphetsad. Av. En. Bild.

PS. Här är en liten spellista i all enkelhet som kanske kan göra er vinter lite varmare.

Inatt spökade tankar och kaffé i mitt huvud och jag sov dåligt. För att kämpa undan de värsta stressdemonerna så gick jag upp och läste lite böcker inför nästa veckas seminarium. Fint med en sak mindre att tänka på.

Nu sitter jag här och tittar ut över ett kallt vintergöteborg där den blåa himlen för en gångs skull har vunnit kampen emot molen. Art & Paul sjunger om en en man som dog för friheten och det är så fint så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

I söndags var det åtta år sedan George Harrison dog.

George och Bob. 

 
Under några år av sitt liv kunde han benämna sig som den lyckliga maken till den otroligt vackra Patty Boyd.

Tack för allt fin musik.
http://seattletimes.nwsource.com/photogallery/george_harrison/


Nu är det dags för dusch, Marieväckning och skola.

Jag har alltid trott att med hösten kommer regnet, dysterheten, framtidsångesten och alla de jobbiga känslorna. Men ju längre hösten pågår desto mer avlägset blir allt det där jobbiga.

Livet är utomordentligt när jag sitter här i min röda saccosäck och tittar på de soliga hustaken på andra sidan gatan.

Tack sötMarie (stackars hennes svullna fot) för att du är så mysig att hänga med, och sötEllie. Och såklart Eva som låter mig bo här, utan det erbjudandet hade jag antagligen blivit apatisk för att skydda mig från den dystra verkligheten.

Nu ska jag ta min cykel på en sväng runt ett bitande kallt men soligt Göteborg.

http://cargocollective.com/learnsomethingeveryday