kodachrome

(Det här skulle egntligen publicerats den 26:e men sen ringde det på dörren och jag fick fullt upp)
Lyssna för en förhöjd läsupplevelse;

Idag fyller världens bästa mamma sextio. Jag gjorde glada gubbar av tomater på hennes smörgåsar, skummade mjölken till kaffet extra noga och väckte henne med en vacker sjönsång.  

I ett av paketen fick hon Paul Simons skiva Greceland, både jag och mamma tycker det är en väldigt fin skiva. Efter frukosten blev vi väldigt trötta så vi satte på skivan och la oss i hennes stora säng och lyssnade en stund.

Ni vet ibland när man drömmer sig bort, och med stor säkerhet beslutar om sitt nya, förbättrade och sundare liv, men fem minuet senare finner sig själv framför datorn med en chokladkaka i handen?

Idag vaknade jag till en sådan morgon. På agendan stog ett minskat alkohol och kalori -intag samt en vuxen och vettig livsstil. Hur underbart det än är att dansa i gamlestans industriområden, så är jag för gammal för att komma hem nio på morgonen.

Jag fixade till mitt CV och personliga brev. Därefter traskade jag och mamma ner till Uddevalla Centrum (en äkta metropol). Tog en fika i solskenet och vidare för att spendera våra surt fördärvade slantar. Under dessa måndagsbravader hann jag lämna ut 5 st CV (jag hade satsat på några fler, men "bättre fem än inga", tänkte jag positivt). Jag hann även samla på mig vuxenpoäng genom att inhandla fina trägalgar.


Jag gick hem och lyssnade på Plans och gav mig själv en rejäl dos av en Tea Tree Ansiktsmask då min hy har tagit stryk av mitt rutinfria leverne.


Allt var fridfullt tills en tidsinställd bomb slog ner i min hjärna. Jag har hört den ticka ett tag nu, men trodde inte effekten skulle vara så förödande.

Under tiden som resenär så var aldrig en dag tråkig. Livet var fullt utav nya intryck, möten och äventyr. Sen jag kom hem har sommaren varit intensiv med festivaler, fester och vänner. Men nu plötsligt kändes det som det var över. Min plan för hösten sket sig. Jag som skulle jobba och spara pengar till  en kommande tågluff. Allting kändes så fruktansvärt meningslöst. De här känslorna skrämmer mig, då  jag är oftast en glad och harmonisk person och jag hoppas verkligen att det är PMS och hormoner som talar.

Jag blev precis erbjuden en liten etta i Göteborg billigt. Men mitt liv kommer antagligen inte kännas mer sorterat där, än det gör en timme längre bort...

Nu har det varit tyst om mig länge, sen innan way out west för att vara exakt. Jag har inte haft tid. Veckan har varit späckad av skratt, dans, bergochdalbanor, sol, regn, kändiskärlekar och groggflaskor.

Way out west var utan tvekan tvåtusennioårs festival som jag har sett mest fram emot.  Hur skulle jag inte kunna le utav tanken på att Göteborg skulle fyllas upp med artister i världsklass och fina människor från alla hörn? Speciellt taggad var jag över att Jenny och Maria, två fina norrlandsjäntor som jag lärde känna under en dimmig tid i Australien, skulle ta sig längs hela svearike till Göteborg.

All min förväntan övergick inte i besvikelse. Jenny och Maria gjorde med hjälp utav Andrew Bird, Vampire Weekend, Band of horses, Patrick Wolf, Beata och många fler min helg minnesvärld. Episk.

 
En söndag trött på ett café i Haga.
En måndag på Liseberg med hjärtat i halsgropen.
En tisdag i soliga kungsparken.
En onsdag med stockholmare, nya vänner, skivshopping och sejdeln.
En torsdag i ett soligt Uddevalla med avslappning och gamla vänner.
Det har gjort denna vecka till en väldigt väldigt fin vecka.

Idag kom smällen som sänkte helhetsintrycket.
Idag var dagen då jag skulle ta tag i mitt liv. Jag trotsade skyfallet och cyklade till arbetsförmedlingen.

Det resulterade i en negativ och ledsam upplevelse.
Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa oss arbetssökande. Det sa de praktiskt taget själva ("Det bästa är om du tar hjälp av kontakter från tidigare jobb. Det är sådan konkurrens om tjänsterna på platsbanken") "Jaha", tänkte jag. "Och varför slösar jag min tid på att sitta här?" 

Arbetsförmedlingen är passé. 
De fick mig att må dåligt och känna mig meningslös. Jag, som tidigare knappt oroat mig över min arbetslöshet. De som arbetar där kan knappast må så bra de heller, då de dagligen måste försöka hjälpa hundratals människor utan de rätta medlen.
Hela verksamheten borde ses över.

Nu muntrar jag upp mig lite med "Across the Universe". En otroligt flummig film där varje scen är ett litet konstverk. (Visste ni att flummig och påtänd är synonymer enligt word? Jag är påtänd stora delar utav min vakna tid.)



Imorgon tar jag in Göteborg, firar Peters tjugoårsdag och tar med mig Jessica till gamlestans mörka industriområden. Förhoppningsvis väntar dans till morgonkvisten.

Jag är ett stort fan utav sommaren. Jag skulle nog nästan kalla mig en jobbig groupie. Över en månad har sommaren gömt sig från mig, men nu är den äntligen här igen. Jag vaknade nyss av att solen sken på mig genom fönstret. Lite förtidigt. Men hur kan jag bli arg när det är den stora brinnande gula saken vi pratar om?

Cykelturerna vid havet är nu inte bara nattligt svammel utan sanning. Och vattnet är så mycket varmare än jag trodde det skulle vara efter all kyla. 

Snart ligger den död och begraven. Det är den framtiden jag ser komma. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt
när vi är omringade av torrents, mp3-högtalare och andra teknologiska krumelurer?

Jag pratar så klart om CD-skivan, Compact disc, kalla den vad du vill men faktumet består. Personligen skulle det inte röra mig särskilt mycket om den bestämmer sig för att ta farväl på direkten. Jag är ingen stor beundrare utav CDn.

Tro mig, jag om någon har känt den där känslan av triumf när du med ömma fötter, efter en hel dags letande, äntligen i en mörk vrå utav en avlägsen affär hittar den där skivan du söker. Ett hastigt andetag, ett leende och sedan en triumf som stannar kvar länge.

Så det är inte musikköpandet jag dömer till döden. Bara CDn. En CD är så opersonlig. Ljudet är instängt till en plats där bara en laserstråle kan hitta det. Gömt bakom en vägg av elektronik. Inget jag kan leka med, förrändra, förstå. Var är verkligheten? Var är musiken? För mig har en mp3-fil i datorn lika mycket personlighet.

Jag vet att när man dissar något skall man egentligen komma med konstruktiv kritik. Nya ideer och förbättringar. Men jag är inte teknikens gudinna, jag vill bara öppna folks ögon.  Det senste har jag börjat köpa LPskivor. Ett underbart fenomen. Om jag glömmer att koppla i både högtalare och förstärkare, och det enda som är igång är nålen som snurrar över skivytan. Då hör jag ändå hur låten svagt spelas upp när den snurrande nålen hittar rätt på skivan. Där finns musiken, inom synhåll. om jag vill få skivan att åka långsammare eller dra den i fel riktning så kan jag göra det. och musiken svarar med att låta som mina rörelser.

Jag vill helt enkelt ha närhet till det jag älskar.

Den 9:e september släpps alla Beatlesalbum i en remastrad version. Bra tycker jag. Nu kan vi höra dem så bra som dagens teknik låter oss göra, lite närmare deras fulla potential. Men varför, EMI, Apple och alla andra som ligger bakom detta släpper ni inte vinylerna i en ny 180grams tappning?