Ni vet ibland när man drömmer sig bort, och med stor säkerhet beslutar om sitt nya, förbättrade och sundare liv, men fem minuet senare finner sig själv framför datorn med en chokladkaka i handen?

Idag vaknade jag till en sådan morgon. På agendan stog ett minskat alkohol och kalori -intag samt en vuxen och vettig livsstil. Hur underbart det än är att dansa i gamlestans industriområden, så är jag för gammal för att komma hem nio på morgonen.

Jag fixade till mitt CV och personliga brev. Därefter traskade jag och mamma ner till Uddevalla Centrum (en äkta metropol). Tog en fika i solskenet och vidare för att spendera våra surt fördärvade slantar. Under dessa måndagsbravader hann jag lämna ut 5 st CV (jag hade satsat på några fler, men "bättre fem än inga", tänkte jag positivt). Jag hann även samla på mig vuxenpoäng genom att inhandla fina trägalgar.


Jag gick hem och lyssnade på Plans och gav mig själv en rejäl dos av en Tea Tree Ansiktsmask då min hy har tagit stryk av mitt rutinfria leverne.


Allt var fridfullt tills en tidsinställd bomb slog ner i min hjärna. Jag har hört den ticka ett tag nu, men trodde inte effekten skulle vara så förödande.

Under tiden som resenär så var aldrig en dag tråkig. Livet var fullt utav nya intryck, möten och äventyr. Sen jag kom hem har sommaren varit intensiv med festivaler, fester och vänner. Men nu plötsligt kändes det som det var över. Min plan för hösten sket sig. Jag som skulle jobba och spara pengar till  en kommande tågluff. Allting kändes så fruktansvärt meningslöst. De här känslorna skrämmer mig, då  jag är oftast en glad och harmonisk person och jag hoppas verkligen att det är PMS och hormoner som talar.

Jag blev precis erbjuden en liten etta i Göteborg billigt. Men mitt liv kommer antagligen inte kännas mer sorterat där, än det gör en timme längre bort...