Snart ligger den död och begraven. Det är den framtiden jag ser komma. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt
när vi är omringade av torrents, mp3-högtalare och andra teknologiska krumelurer?

Jag pratar så klart om CD-skivan, Compact disc, kalla den vad du vill men faktumet består. Personligen skulle det inte röra mig särskilt mycket om den bestämmer sig för att ta farväl på direkten. Jag är ingen stor beundrare utav CDn.

Tro mig, jag om någon har känt den där känslan av triumf när du med ömma fötter, efter en hel dags letande, äntligen i en mörk vrå utav en avlägsen affär hittar den där skivan du söker. Ett hastigt andetag, ett leende och sedan en triumf som stannar kvar länge.

Så det är inte musikköpandet jag dömer till döden. Bara CDn. En CD är så opersonlig. Ljudet är instängt till en plats där bara en laserstråle kan hitta det. Gömt bakom en vägg av elektronik. Inget jag kan leka med, förrändra, förstå. Var är verkligheten? Var är musiken? För mig har en mp3-fil i datorn lika mycket personlighet.

Jag vet att när man dissar något skall man egentligen komma med konstruktiv kritik. Nya ideer och förbättringar. Men jag är inte teknikens gudinna, jag vill bara öppna folks ögon.  Det senste har jag börjat köpa LPskivor. Ett underbart fenomen. Om jag glömmer att koppla i både högtalare och förstärkare, och det enda som är igång är nålen som snurrar över skivytan. Då hör jag ändå hur låten svagt spelas upp när den snurrande nålen hittar rätt på skivan. Där finns musiken, inom synhåll. om jag vill få skivan att åka långsammare eller dra den i fel riktning så kan jag göra det. och musiken svarar med att låta som mina rörelser.

Jag vill helt enkelt ha närhet till det jag älskar.

Den 9:e september släpps alla Beatlesalbum i en remastrad version. Bra tycker jag. Nu kan vi höra dem så bra som dagens teknik låter oss göra, lite närmare deras fulla potential. Men varför, EMI, Apple och alla andra som ligger bakom detta släpper ni inte vinylerna i en ny 180grams tappning?