Enligt alla parametrar måste min känslomässiga utveckling ligga på ungefär samma nivå som en femåring. Jag är naiv, blågd och tror det bästa om människor. Detta leder till ett slag i ansiktet varje gång jag möter den bistra hårda världen. Smärtan från slaget varar aldrig tillräckligt länge. Jag reser mig upp och fortsätter se världen genom blåa ögon.

Jag tycker det är fint. Det gör jag verkligen. Det finns redan för många cyniker omkring mig och världen behöver inte en till. Men Ibland önskar jag att jag kunde skaffa mig en hårdare yta. En skyddande stålballong.

Jag behöver inte ett hopp som ständigt släcks och tänds på nytt. Ett hopp som jag själv måste släcka genom att ge mig själv en redogörelse utav verkligheten. Trots ständiga, ständiga redoörelser så tänds hoppet hela tiden, gång på gång. Det är så fruktansvärt frustrerande. Ett förkylningsvirus jag aldrig blir av med.

Nu åker jag tll Paris. Iväg från min barnsliga hjärna. När jag kommer hem ska jag vara färdig med det här. Livet har för mycket att erbjuda. Det räcker nu.


Förresten finns The Nationals nya album på spotfy och Matt Berningers röst kombinerat med ett otroliga texter kryper in under min hud.  The National – High Violet